Jenkans Blogg

Jag mår inte bra. 

Det började egentligen i september förra hösten när Pontus började må dåligt. Efter att ha kräkts varje onsdag och sedan blivit bra när vi stannade hemma från skolan anade jag oråd. Det visade sig att han hade en annan fröken på onsdagar som bokstavligt taget skrämt skiten ur vår son.  Jag gick ner på deltid för att orka ta hand om Pontus, samtal med rektor och berörd pedagog.. Det blev bättre under förra våren då den pedagogen aldrig mer fick vara ensam med barnen.

Jag har under 3 år haft jättemycket på jobbet men i somras eskalerade det nåt oerhört när två kollegor blev långtidssjukskrivna.. Denna hösten har jag blivit sämre och sämre. Jag har hållit ihop på jobbet men i bilen på vägen hem och framförallt hemma har jag bara gråtit.,

Jag har sagt ifrån på jobbet många gånger och nu har jag fått hjälp med samtalsstöd och jag hoppas verkligen att man också tar tag i kärnproblemet och utökar eller ersätter långtidssjukskrivna.

Det värsta med att inte må bra är att barnen har en mamma som är svag och skör. Min toleransnivå och tålamod vid gnäll och bråk är nästintill obefintligt. När jag går och lägger mig tänker man efter och känner sig också som världens sämsta mamma. Det enda jag egentligen vill vara riktigt bra på, det som för mig är viktigast av allt utan konkurrens, är att vara en bra förälder så det gör så ont när jag inte är mitt bästa jag.

Sälenresan tillsammans med killarna gav mig en energiboost och veckan på jobbet har varit helt okej. Därför blev jag så förvånad när jag bara bröt ihop i bilen på väg ut till landet igår..bara grät..

På landet får jag alltid vila, jag sover så djupt här i skogen och länge. Luften är frisk och härlig och jag tankar energi. Älskar att komma dit och bli starkare. Mamma och pappa är där och lagar mat och jag släpper..❤️

Imorse var det soligt ute och jag gick med killarna ut då de ville åka längdskidor med mormor och morfars skidor: