Berg o Dalbana i känslor..
Trodde hjärtat skulle studsa ur kroppen i söndags kväll. Pojkarna hade badat och lekte på Pontus rum. Magnus var där inne och jag kom precis in med lite ren tvätt till Pontus när jag ser Rasmus stå på en liten stol som tippar och han faller baklänges in i bokhyllan med huvudet. Magnus springer fram och lyfter upp honom samtidigt som jag tänker att det där måste ha gjort ont. Rasmus skriker och samtidigt ser jag att allt färgas rött.. Det är blod överallt och jag kollar efter och ser ett jack i bakhuvudet. Blodet rinner så mycket och jacket är såpass stort att det måste fixas. Jag ringer ambulans. Dels för att jag inte vet om vi kan få stopp på blödningen, dels för att tanken på att spänna fast Rasmus i en bilbarnstol med bakhuvudet mot stolen och kunna köra säkert känns omöjlig. Jag är rädd men försöker vara lugn för att lugna Pontus som är jätterädd och undrar varför Rasmus blöder så. Blodet slutar pumpa ut strax innan ambulansen kommer. De tittar på honom och vi får åka med för observation och för att laga hans lilla huvud.
I ambulansen tar man en massa prover som ser bra ut och den äldre mannen som sitter bak med oss gör mig lugn och jag känner att det här kommer att gå bra. Då kommer det.. Jag börjar skaka i hela kroppen, darrar och hackar tänder som om jag var helt nerfrusen.. Shit, vad jag älskar min Rasmus och vad rädd jag blev!
Rasmus somnar i ambulansen vilket inte är optimalt, men han vaknar när vi kommer fram till sjukhuset. Där görs fler prover som ser bra ut så vi får stanna kvar ett par timmar för observation och man limmar ihop jacket. Tydligen så man gör mycket nu för tiden. Limningen ger finare ärr än att sy sa någon. Jag skiter egentligen i ärret, jag är bara så evigt tacksam för att Rasmus mår bra. Ni skulle inte tro mig om ni hade sett hur två sköterskor trycker ut vätska från den stora bula som blivit för att kunna trycka ihop skinnflikarna och limma. Jag skulle hålla fast armarna medan han satt i mitt knä. Jag läste intensivt en Bamsetidning samtidigt och Rasmus tittade oroligt på mig och sa "mamma?".. Det var allt! Han var SÅ smärttålig och sköterskorna var grymt imponerade.
Vi åkte hem med en sjuktaxi vid midnatt och dagen efter var jag hemma med Rasmus. Jag var helt slut. Fick nog en chock. Både Magnus och jag sa att vi skulle kunnat somna vid 19 den dagen..
Vi åkte till Ikea när jag var hemma med Rasmus och han blev helförtjust i en docka de hade där. De fanns vita och bruna dockor men Rasmus hade bara ögon för den bruna "bebisen". Han fick såklart den som plåster på såren för vad han varit med om och för att han varit så himla duktig. Pontus lånar den på kvällen och funderar.. "-Varför ser pepparkaksbebisar ut så här?" -Ja, det är för att de kommer från ett annat land, svarar jag. "-Men sluta mamma! Det är en docka och den är från Ikea!"
Ja, veckan har verkligen rullat på och jag har inte haft riktigt ork att skriva. På tisdagen började Pontus på barngymnastik och det var mäktigt att se. Han var totalt oblyg och kastade sig in i de övningar som skulle göras. Fast han var lite besviken efteråt för att han inte fick lära sig göra kullerbyttor, men fröken berättade att det kommer längre fram i terminen. Jag glömde tyvärr kameran i tisdags och min mobiltelefon är på lagning (den dog såklart när jag satt på sjukhuset med Rasmus).. men nästa tisdag ska det bli foton!
Nu är det fredagskväll och Pontus är med mina föräldrar på landet. Han var som vanligt väldigt glad över att få åka dit men sa flera gånger att han ville att Rasmus skulle följa med och att han skulle sakna honom. När Rasmus åt middag med oss nu på kvällen pekade han flera gånger på Pontus plats och sa "Poppo!".. Han längtade efter sin bror.
De är de finaste syskonen och den kärleken dem emellan är det vackraste och mest värdefulla jag har i mitt liv.
