Min lillebror
Vaknade strax efter 05 i morse av att telefonen ringde. Det är en hemsk känsla när det ringer vid den tiden för man vet att något hemskt har hänt.. Det var mamma som berättade att Axel hade blivit misshandlad på vägen hem från Kåren i Sundsvall. Ett gäng hade börjat tjafsa med honom vilket slutade med att en kille började puckla på Axel. En feg jävel med kompisarna som hejade på sparkade en liggandes Axel. Axel kunde sedan springa därifrån och ringde till polisen som körde ikapp gänget och Axel kunde identifiera honom. Känns som en liten tröst! Axel kördes sedan till sjukhuset där han blev inlagd. En öronläkare undersökte det svullna örat och konstaterade att inga bestående skador blivit-tack för det! Röntgen gjordes då man misstänkte ev spricka i benet under ögat. Positivt svar även där! Axel blev utskriven vid 15-tiden idag, trött och blåslagen, men utan bestående men vilket är en oerhörd lättnad!
Axel skulle ha kommit hem idag vid 17 men åker nu istället med natt-tåget och kommer hit imorgon bitti. Ska bli så himla skönt att få hem honom! Axel är väldigt lugn och vill absolut inte att jag ska beskriva det som hände som att han är ett offer.. -Hur ska jag kunna skriva att du blev misshandlad i natt utan att det verkar som att du är ett offer?? undrade jag..
Det är vid sådana här händelser som man inser hur mycket man älskar någon. Rädslan över att det finns människor som beter sig så här, rädslan över hur mycket värre det hade kunnat vara och tacksamheten över att utgången inte blev värre.
